Borderline och annat tabu

Godkväll peepz!

Sitter här och väntar på att filmen jag knåpat ihop från midsommaren skall ladda upp på Youtube, och tänkte att jag bloggar under tiden.
Satt säkert tre timmar inatt och klippte filmerna, lade musik och övergångar, samt pysslade med andra små detaljer.
Ett jävla jobb och så vägrar Facebook lägga upp det, suck.
Så Youtube it is!

Iallafall, har haft en icke-så-smärtfri dag bakom, så tänkte ta upp såna ämnen ikväll som inte nämns så ofta här.

Var försenad till alla möten jag haft, trög på jobbet och sen gick vessan fan sönder.
Det rinner som en värre fors, så jag väntar bara tills laxen börjar simma uppåt där.
Skojja.
Iallafall.
Vet inte varför jag gör detta ikväll, men nu känns det bara som rätt tillfälle.
Jag vill nämligen skriva om mina diagnoser, psykisk ohälsa och varför det är så jäääävla svårt att prata om det.
Är ju mången annan som öppnat sig, så varför inte jag?
Har många gånger funderat på de, och visst har jag nu sagt något smått om det här på bloggen.
Nuddat på ämnet liksom.
Men nu tänker jag skriva rent ut hur läget är, vad det går ut på och hur jag ser på saken.

Sen förra sommaren har det ju varit mycket upp och ner med allt.
Förstod ju det inte då, men hade på något sätt sjunkit ner i en ganska djup depression.
Den diagnosen fick jag dock inte förrän sensommaren/hösten, då den redan klassades som svår.
Det var mediciner hit och dit, hatade dem, slutade självmant och mådde bajs.
Väntade bara att all ångest och olycklighet skulle försvinna från kroppen och jag skulle må normalt igen.
Så blev det ju inte dock.

Kampen har varit lång och svår mot demonerna inne i en, och än är det inte helt över.
Ännu i dagens läge har jag samma diagnos, men anser själv att jag mår bättre på ett visst plan.
Det finns en hel del ångest och skit inom mig ännu, men på nåt sätt är det lättare att hantera nu.
Vilket förstås är en stor lättnad.
Får mycket hjälp och stöd, vilket jag är enormt tacksam för, och har personer i min omgivning som förstår.
Har nämligen haft väldigt svårt att acceptera att detta pågår ännu, då jag tänkte att depression är något som går om på ett par månader.
Tjii fick jag.
Nåväl.
Följande diagnos som uppenbarat sig för min del är emotionell instabil personlighetsstörning, eller Borderline, som det tidigare hette.

Kort och gott betyder det att en person pendlar kraftigt mellan olika känslolägen, och har svårt att styra dem.
Detta är också en diagnos som du kan bli av med, genom exempelvis terapi och annat hokuspokus.
Skämtosido.
Finns ännu en tredje diagnos, men den orkar jag inte gå in på nu.

Min point iallafall med detta är hur svårt det är att berätta om allt.
Säkert ännu svårare att våga fråga.
Men jag har bestämt mig för att det är bättre att våga prata öppet om diagnoser, tankar och känslor, än att det blir som frågetecken för alla.
Det är ju genom diskussion man skapar förståelse, vilket krävs i synnerhet i dylika diskussioner.
Så jaa, min resa är ännu inte helt över, men med små steg tar jag mig till mål.

Detta var mig ett mycket flummigt inlägg, men något jag ville äntligen få skrivet.
Mitt vacklande psyke har ändå varit en stor del av mitt liv det senaste året, så väl på tiden att man kan skriva om det, påriktigt.
Fick kanske heller inte alla tankar ut här i text, men i stora drag iallafall.

Så sköt om er, alla fina,

PUSS!

Träningen har varit mycket viktig för mig och för mitt psyke